Asiajaunthaunt

Måste dela med mig av en av de intressantaste dagarna i Cape Town. Det var en måndag. Robert hade åkt till flygplasen vid sex på kvällen och jag gick på min cyber kurs session vid samma tid. Kent rullade iväg till en vän. Efter min lektion sms:ade jag Kent o frågade om han ville hänga med på en happy hour drink på stammishaket. Det ville han inte men skulle ringa mig när han åkte från sin vän och kolla om jag var kvar ute. Jag drack min drink och gick sen hem. Lyssnade på musik och slappade lite hemma, det kändes ensamt när varken Rob eller Kent var där. Efter några timmar och Kent fortfarande inte hört av sig bestämde jag mig för att gå ut och dricka ett glas vin innan det var sängdags. Som vanligt korsade tanken "om det var klokt att gå ut själv på kvällen" min hjärna. Jag bestämde mig för att inte vara en fånge i mitt hem. Jag tog 130 Rand (130 kr) och min telefon slog igen dörren och låste.

Gick sedan med bestämda steg mot macken för att köpa cigaretter. När jag var på väg från macken blev jag upptäckt av två gatubarn. Det styrde genast mot mig. När de kom närmare tyckte jag mig känna igen den mindre utav dem. Det var samma lille kille som visat kniven för mig då den första gången jag gick runt i kvarteret. Jag uppskattade att han var omkring nio tio år och såg väldigt drogad ut. Han sa ingenting, istället var det hans äldre vän som skötte snacket. De ville ha pengar. Jag ger av princip inte pengar till gatubarn, speciellt inte drogade. Efter frågan om pengar kommer -vi ska ha det till mat. Vill man fortfarande inte ge pengar brukade barnen här fråga om man kunde följa med till affären och köpa mat till dom. Detta visste jag och eftersom jag var precis utanför macken sa jag direkt. Nej, jag tänker inte ge er några pengar men jag kan köpa lite mat till er om ni är hungriga. Det var de sa de så vi gick tillbaka till macken. De ville ha flingor, mjölk och socker, sen la jag till lite frukt för vitaminer och närng. Framme för att betala la de upp ljus också, att värma sig med. Summan blev över hundra rand, vilket var allt jag hade på mig. Ni får ta bort ljusen sa jag. Det blev lite dividerande om vad de skulle lämna och behålla och jag fick promt på peka att jag ville ha lite rand över för mitt besök på stan. Tillslut blev summan 60 rand och jag hade 40 kvar på fickan. Väl ute ur butiken blev det lite tjat om mina 40 rand. Vi kunde gå till ett annat ställe där det var billigare och köpa fler ljus osv. Jag försökte vänligt men bestämt förklara att jag inte hade tid, att jag skulle möta upp min vän, att jag gärna behöll mina sista slantar själv och att jag inte kunde bidra med mer just idag. Tillslut respekterade de det. De sa tack och påminde mig om att jag inte borde gå ute i Cape Town själv om kvällen.

Jag gick vidare till en bar och beställde in ett glas vin. Satte mig på uteserveringen för att kolla på nattlivet men mest tänkte jag på hur hemskt det måste vara att vara barn och inte ha ett hem. Det var ganska mycket folk ute för att vara måndag. Klockan var runt elva. Under tiden jag satt där kom jag att tänka på att det kanske inte var så gat-smart att sitta på uteserveringen mitt i natten och utstråla "jag är alldeles själv och har inga vänner" Jag hade nästan druckit upp mitt vin. Tog fram telefonen ur fickan för att skicka ett sms till Kent och kolla om han kunde möta upp mig så vi kunde ha sällskap tillbaka hem. Tjoff sa det, jag satt med telefonen i knät och plötsligt kom det en hand bakifrån som slet telefonen ur mina händer. För en sekund trodde jag det var Kent som skulle skämta men när jag vände mig om såg jag en kille springa bortåt och försvinna in på en tvärgata. Jaha täkte jag, det var den telefonen. Nästan direkt efter kommer det fram en stor kille och säger.
-Oj jag såg att din telefon blev stulen. Ge mig 50 rand så hämtar jag den till dig.
Jag förklarade att jag inte var dum i huvudet och att jag dessutom inte hade några pengar. Nu blev det med ens lite obehagligt. Förstod att dessa killarna antagligen sett att jag hade en telefon och bara väntat på att ta den, det vill säga att de också visste att jag var själv och inte hade några vänner. Och nu kunde jag inte ringa min enda vän heller. Funderade på att ta en taxi, men var uppriktigt sagt lite förvirrad och visste inte hur jag på smidigast sätt skulle avlägsna mig från platsen obemärkt. Tänkte att ta en taxi själv kanske inte heller var det bästa alternativet. Bestämde mig för att dricka upp mitt vin och fundera lite på saken. Efter ett tag försvann telefonåterförsäljaren och jag tog snabbt tillfället iakt att börja gå hemåt. Jag går på ljusa gator där det går andra tänkte jag.

Jag han gå femtio meter innan den galna telefonåterförsäljaren kom ikapp. Han undrade varför jag inte var upprörd över min telefon och varför jag inte ville betala för att få den tillbaka. Jag sa att jag gärna hade betalt om han hämtat telefonen först och om jag hade haft några pengar. Han fortsatte argumentera med att jag skulle ge honom lite pengar nu o sen lite när han kom tillbaka med telefonen. Det kändes sjukt att han ens försökte förhandla med mig vad det skulle kosta mig att köpa tillbaka MIN telefon. Kollade upp mot gatan jag skulle gå, den såg ganska öde ut. Jag får gå tillbaka till nån annan bar och vänta ut läget tänkte jag. När jag står och försöker tänka ut en bra reträtt och telefonåterförsäljaren försöker övertyga mig med den ena brilljanta betalningsplanen efter den andra dyker plötsligt den äldre av killarna som jag köpe mat till tidigare, upp. Han ser mig och kommer fram och frågar vad som står på. De har tagit min telefon säger jag, och nu vill de sälja tillbaka den till mig. 
Den kommer du inte se nått mer säger killen. Var ska du nu? Jag sa ju åt dig att du inte borde gå ute själv. Om du ska hemåt kan jag gå på andra sidan gatan och kolla så det inte händer något. Jag gjorde ett snabbt överslag av mina alternativ och kom fram till att det erbjudandet antagligen var det bästa. Även om det inte var ypperligt att lämna en ensam situation med en främling för att slå följe med en annan främling ensam hem. Gatukillen var iallafall några storlekar mindere än telefonåterförsäljaren och det var mindre än tio minuter hem. Vi gick.

Gatukillen hette Muhammed. Det var första gången han pratade med en turist, de brukar inte prata med oss sa han och syftade på hemlösa. Muhammed var 22 år, han såg ut som 17, hade inga framtänder och verkade skämmas oerhört för att jag behövt uppleva en telefon-ryckning i hans hemstad. Muhammed följde mig ända hem. Han gick på en sida gatan och jag på andra. När vi kom hem gav jag honom lite mer mat. Han bad om ett par nya skor, de slitna sandaler han hade hade verkligen gjort sitt det höll jag med om. Jag har inte några skor till övers sa jag, dessutom har jag storlek 38 dom hade inte passat sa jag. Inte så viktigt tyckte han, att dom passade alltså. Vi pratade ganska länge där utanför huset. Det var väldigt trevligt samtal. Bland annat berättade han om två svenskor, vänninor, som jobbat i ett soppkök som delar ut mat till hemlösa. De två vänninorna hade blivit kära i varsin av två bröder som levde på gatan. Nu var dom lyckligt kära och hade flyttat till Sverige. Jag fick en present som tack för maten, ett lejon i trä som saknade några ben sen sa Muhammed att han inte skulle störa mer utan låta mig gå och sova. Vi sa hejdå, han gick nerför gatan och jag gick in i mitt trygga hem igen. 

Det kändes underbart. Jag var inte alls ledsen över min telefon. Istället var jag upprymd över utslaget av kvällen. Jag hade lärt mig två läxor i gat-smarthet level 2.
1. Sitt inte på uteservering på natten själv. Bättre att sitta inne eller ovanför gatuplan om du vill sitta ute.
2. Det räcker inte med att ha koll på telefonen - använd den helst inte in public.
Och den bästa läxan, visa respekt och vänlighet mot andra så kommer det tillbaka förr eller senare. Till dig eller till någon annan. Och jag är säker på att Mohammed kände lika, han var glad att han kunde erbjuda en tjänst tillbaka till en medmänniska.
   

Efter Roadtrippen följde inte så få lata dagar. Kl 14.00 måndagar och onsdagar har jag kinesiska. Internetkurs, high-teck jag vet! Alla i klassen + vår lärare Man Gao kopplar upp sig samtidigt på samma forum sen har vi lektionsgenomgång. Utmärkt för alla som inte vill befinna sig i snöiga Falun för att plugga. Men annars har dagarna flutit förbi utan så mycket vettiga ansträngningar.
Jag älskar att resa på detta sättet. Inga planer inga måsten. Jag gillar att vara på ett och samma ställe för att  lära känna en plats och människorna där lite närmare än vad man kan göra då man flackar omkring för mycket. Det tar sin lilla tid att fånga in atmosfären och först då tycker jag att jag kan få en djuphet och uppfatta de riktigt intressanta detaljer som skiljer en plats eller person från en annan. För som jag skrev innan var mitt första intryck av Cape Town inte det bästa, men efter ett tag har även jag upptäckt det magiska och vackra med Afrika, Cape Town och dess innevånare. Apartheid, kapitalism och kolonialism har satt sina smutsiga fotspår här och jag blir imponerad av de människor som lyckats genomleva detta och ändå kan visa ömjukhet, vänlighet och respekt mot varandra och jag har blivit mycket inspirerad av den kreativitet som flödar i denna stad. 

Jag och Rob åkte på nån utflykt till med bilen. Bla var vi ute på Cape halvön kollade på pingviner och drack kaffe. Vi var aldrig på Cape Point, blev  förvånad, jag trodde att detta skulle vara Afrikas sydligaste punkt men det är det inte, sen kostade det 70 spänn att kolla på utsikten. Vem kom på att ta betalt av folk som vill öppna ögonen och se sig omkring. Bakåtsträvare.

Annars har jag fyllt mina dagar med vandra runt i stan, kolla på utställningar, äta god mat, observera manniskor och lite strand+sol, vill meddela alla som funderar på sol/bad semester: åk inte till CT om du inte vill förfrysa när du badar. Vattnet är så  kallt att det gör ont när man badar. Sen finns det en del hajar också. Veckan innan jag kom till SA blev Zimbabwe-ianen Lloyd Skinner 37 uppäten av en stor fisk i staden Fishers Hoek utanför Cape Town.
Jag har även rullat runt lite på longboards tillsammans med Kent och Aaliya i Sea point. Undersköna människor, platt parkering och utsikt över havet .... och solnedgången får jag tillägga, hehe. Jag tänker köpa en longboard av Kent -han tillverkar- att rulla runt på i sommar så är det nån därhemma så e sugen på att joina så säg till. Jag promotar: Köp en longboard från alphalongboards, hand cafted and customized. Googla eller facebooka alphalongboards och se vad ni kan hitta. Hemsidan funkar dåligt men brädorna är underbara. Fick äran att följa med till verkstaden nån dag och ta lite fina foto och känna lukten av trä, lim och färg. Fick mig att tänka på Faren, jag saknar dig. 

Har druckit mycket vin och Robban tog med sig massa goda ostar från Sverige, tack Rob. Efter ett halvår i Asien saknar man både riktig ost och vin väldigt mycket. Vin drickandet skedde till stor del tillsammans med två svenskar, Tor och Erik, från Malmö faktiskt, som visa sig hyra en lägenhet bara två hus från oss. Mycket trevliga människor. En annan sak som jag saknat i Asien är klubbar med musik. Klubbarna i Taiwan är enorma flashiga lounges eller små hak med billig sprit, båda alternativen spelar hemsk mainstream discomusik. Jag har haft många trevliga utekvällar i Taipei trots det, men bra musik har såklart fattats.
Cape Town däremot har bjudit på mycket bra musik och mycket dans. Robban har haft några olika spelningar som har dans-supportats av mig & Kent, i övrigt verkar det alltid vara något på schemat i denna stad. Vilket jag har utnyttjat det så gott jag har kunnat.

Ses snart!

                            
Efter en vecka i stan var det dags att röra på sig. Jag ville se djur och Rob ville dricka vin. Jag ville såklart också dricka vin och Robert blev övertalad om att elefanter är coola. Så vi hyrde en liten knallblå KIA och drog österut.
Upplägget, Addo nationalpark någon gång de närmaste dagarna annars, just cruising.
               
Sydafrikas vyer är mäktiga. Vart man än tittar så är allt fantastiskt vackert. Berg, hav, torrt gräs, vinodlingar, stäpp om vartannat. Ett strandstopp, 2 vingårdar och flertalet fotosessionsstopp och 8 timmars körning  hamnade vi till slut i Swellendam, ca 20 mil öster om CT.
               
Andra dagen körde vi en vända norrut till Cango caves och kollade in coola droppstensformationer. Det började regna, det enda regnet på 4 veckor, så turen över Garden route (en kuststräcka i söder) passerades förbi i all hast. Vi körde vidare till Jefferys bay och sov där i inväntan på D Addo-day.
                
Jag är så trött, har pluggat hela dagen (nästan) Har kommit lite ur plugg-gängorna efter långsemestern så allt går trögt och långsamt. Orkar inte skriva mer om Addo utom att det var FANTASTISKT. Låter bilderna tala för sig själv och säger bara Babar rules but Dumbo is tha shit.
Gonattkram till er

Bokstavligt talat överkom jag ett berg av obekvämhet och osäkerhet. Nåja, kanske inte ett berg, snarare kuperat landskap. Jag bestämde mig för att trivas och ha fyra fantastiska veckor i Sydafrika, vilket jag också har haft. Bildligt besteg jag Table mountain, syns på bilden nedan, tillsammans med Rob.


Capetown ligger precis vid foten av Table mountain som bidrar till en underbar bergsvy varhelst du befinner dig i staden. Namnet kommer av bergets form som är högt med en enorm platå upptill. När molnen drar ihop sig över berstoppen ser det ut som att någon lagt en vit duk över berget, eller som att molnen rinner ut över berskanten. Det är fantastiskt vackert. 
För att bestiga berget bör det vara fint väder dock och molnfritt. Fint väder i Capetown januari innebär strålande sol och 30 grader. Väldigt varmt att klättra i. Men upp kom vi, det tog ca 4 timmar att gå från Jordaan street till bergets topp. Det var jobbigt men absolut värt det. Uppifrån toppen har man hänförande utsikt över staden, bergen och havet. 

Fyra veckors slack och det e äntligen dags för mig, sista dagen i Sydafrika, att förmedla er om hur jag har det och att jag fortfarande stomtrivs på resande fot.
Det var tänkt att jag efter min termin i Taiwan skulle resa runt i Asien med Johanna innan påbörjandet av vårt examensarbete. Men då Johanna skulle möta upp sin nya love i Thailand för romantik var jag inte sen att hooka på Robs idé om att möta upp honom i Capetown istället. Vem vill vara femte?
                                                   
Efter en 34 timmars resa från flygbussterminalen i Taipei i mitten på Januari, vidare till Honkong ---> Doha, ---> Johannesburg och slutligen Capetown möttes jag av detta välkomnande :) och tre glada Capetowninnevånare, Rob, Andre och Donna.
Jag var smått utmattad efter den långa resan så vi åkte direkt hem till Bokaap där jag och Robban bott de tre veckor vi vart i stan
          
Jag vill förresten inflika att jag klarat alla kurserna jag antog mig på FuJen University – inklusive kinesiska hehe.
….vi var lyckligt lottade med att bli inkvartade hos en fantastisk personlighet, Kent, som var väldigt glad över möjligheten att öppna upp sitt hem för främlingar. Ett underbart gathus i ett vackert område där alla hus lyser i olika färger och med Capetownisk utsikt över Table mountain.

         

Redan innan jag åkte hit var jag preparerad av diverse olika åsikter. Ena sidan att det var en fantastisk stad andra sidan att det inte var säkert, att man måste ta sig runt i bil, låsa dörrarna, att det inte e säkert med kollektivtrafik, att det inte e bra att vara själv tjej, man ska inte lita på nån, blablabla blablabla. Detta är säkerligen en sak man ska ta på allvar tänkte jag men tji man får väl va lite gat-smart och det tar väl ett tag innan man känner sig hemma. Men de första dagarna i Capetown var faktiskt inte så roliga. Tisdagen efter jag anlänt gick jag ut på en liten fotopromenad i området. Det blev en kort en. Fem kvarter bort från där jag bodde visade en liten kille en kniv och frågade om jag hade pengar. Han hotade inte, bara visade i sin hand. Jag sa att jag inte hade några pengar. För att distrahera frågade jag om han ville ha en cigarett...även om han var för liten för att röka. Det ville han. Sen sa jag att jag var tvungen att gå. Jag gick en liten sväng till. Upptäckte snart att det var någon som gick efter mig. Stannade. Han gick förbi. Jag fortsatte gå. Han saktade in. Vi gick sidan om varandra ganska länge. Han på gatan utanför de parkerade bilarna, jag på trottoaren. Vad är det här tänkte jag, kan man inte få gå runt kvarteret i lugn och ro. Mannen sa: du är inte härifrån. Jag svarade, jag ljög: jo, jag bor på Jordaan street. Precis här borta. -Ja, men du är inte härifrån, jag kan se att du inte är härifrån. Den här situationen hade säkerligen inte bekymrat mig om jag inte haft fördomar om hur farligt det var i Sydafrikas städer redan innan jag hamnade här, men nu tyckte jag det var obehagligt.
Vet du hur jag kan se att du inte är härifrån sa mannen. För att du går på trottoaren. -Du ska gå här ute på gatan, går du på trottoaren ser du rädd ut och folk kan se att du inte är härifrån.

Det visade sig att mannen var väldigt trevlig. Han var på väg till jobbet och jag till affären så vi hade följe en bit. Så hela situationen var inte så hemsk som den tydde sig i mitt huvud. Men att komma från trygga Telly-tubby land Taiwan till real-TV var lite av en chock. Jag gick hem med känslan av en fånge som var beroende av att ha någon annan med mig vad än jag ville göra. Detta plus den nedslående faktorn att Sydafrika fortfarande är supersegregerat vad det gäller svarta och vita, rik och fattig gjorde att jag allvarligt funderade på att boka om min biljett och åka tillbaka till trygga Asien. Men så tänkte jag, det är väl självaste att åka runt halva jordklotet och ge upp inom en vecka. Jag kan alltid få något utbyte om det så ska visa sig vara elände, rasism och otrygghet så är även det en livserfarenhet, tänkte jag. Dessutom fanns det ett inneboende känsla om att jag var fördomsfull och ett tvivel om att denna plats inte skulle kunna ge mig något gott. Jag är glad att jag stannade. Det har varit underbara fyra veckor och jag har blivit motbevisad. First impression don't last.

I just wanna say thank you to all the lovely people I met here in Taiwan!
                  I miss you!!!!
                   

      
        vinbaren

                  ling yi ling 101 tower
   

                      
                                          party at Banqiao residence

                    

Ta en tupplur! En liten notis om hur mycket Taiwaneser gillar att sova.....


@ the libary

@ the nightmarket

on the bus

in da club

@ school

@ Mc Donald's

@ Starbuck's

....och bildbevis på att vi acklimatiserar oss till Taiwan lifestyle.
Jessica, du har stilen!