Carneval i Tarabuco
Några timmars bussresa utanför Sucre ligger den lilla och till synes oansenliga byn Tarabuco. Byn ligger mitt i ingenstans uppe på den Bolivianska högplatån, husens färg flyter ihop med omgivningarnas sandiga berg, en vanlig vardag är detta en sömning plats men varje söndag blommar byn upp. Tarabuco har en lång tradition som mötesplats för de olika folkslag som lever i området, varje söndag tar sig människor till byn för att köpa och sälja saker, allt från grönsaker, tyg, bensin på PET, djur, små offersaker, coca, skrot, guld..you name it.
Sandaler gjorda av gamla bildäck. Riktigt sköna faktiskt.
Tarabuco är också känt för sitt färgsprakande Carneval-firande. Den tredje söndagen i mars firas Pujllay en av Bolivias mest välkända ursprungsbefolkningsfester. Den hålls till minnet av slaget vid Jumbate 1816 och är således ingen gammal tradition, såvitt den inte har adderats till på något annat firande, vad vet jag. Slaget vid Jumbate var blodigt, befolkningen runt Tarabuco lyckades under frihetskriget ta kål på en hel bataljon spanska soldater och det är detta som firas under Tarabuco Carneval. Man kan se en del "spanska ryttare" inspirerade plagg som mixat sig in i de traditionella dräkterna, hjälmar, sporrar osv.
Det byggs en offerstång som kläs med ALLT ätbart och drickbart, rått kött, chicha (majsöl), grönsaker, coca, som en midsommarstång fast till gudar som inte nöjer sig med björkris och mjölkört. Det dricks väldigt mycket majsöl och tuggas coca och dansas och äts grillat kött i dagarna två.
Sucre, den vita staden
Ja, nu har tiden i Sucre lidit mot sitt slut. Sju veckor har jag varit här varav sex av dessa har jag voluntärat på The Beehive Hostel. Ett litet hostel med trettio bäddar i centrala Sucre. Allt har varit fantastiskt förutom internetuppkopplingen som är dålig i hela Bolivia. Hosteljobbet innebar incheckningar, utcheckningar, bädda sängar, laga frukost och gå massa ärenden. Men vi har även målat, yogat och byggt en gunga i trädgården. Och tagit hand om gästerna såklart. Trots de simpla arbetsuppgifterna och lata dagarna har jag lärt mig massor om hur man bedriver ett hostel. Och mer spanska förstås.
Förälskad och förlorad i Anderna
2015 kommer med all säkerhet bli ett helt underbart år, och ribban ligger högt efter denna vandring. FANTASTISK natur och ypperligt sällskap. Jag visste redan att jag var förälskad i Anderna men efter dessa följande dagar är jag där på riktigt. Det var tänkt att bli en tre dagars hike genom Yungas området men långsam start, lunkande och villostråk höll oss kvar i ödemarken för fem dagar.
Det blev en sen eftermiddagsstart på vandringen. Efter att ha inhandlat de sista nödvändigheterna i La Paz tog jag, Enzo och Flurin bussen en halvtimme ut ur stan och hoppade av vid början av leden. Där fanns en liten hydda där vi fick en, skulle det visa sig, bristfällig karta. I hyddan registrerade vi våra namn och passnummer i en bok. Fem andra vandrare var registrerade under 2015’s hittills passerade sex veckor. Vi skulle vandra från femtusen meters höjd ner till ettusentvåhundra meter. Ett biotopskifte som heter duga.
Kartan: ovan ses en tredjedel av den regnskadade och sämsta kartan någonsin. Snälla, håll dig till den rödmarkerade stigen och lita inte på några utmärkta förnödenheter! Visst det fanns "campingställen" längs vägen, och ja runt utmärkta "tallrik och bestick" kunde man ta fram sitt gaskök och laga mat. Men varken ortsnamnen eller broar stämde så väl överrens med kartan, den lilla bebyggelse som fanns längs vägen var ganska öde, så vi var lite förvirrade om vår position mest hela tiden. Nåväl, förutom ett litet missöde, precis i början av vandringen, med att vandra västerut en halvtimme istället för österut, fanns det de första två dagarna inte så många andra vägar än rakt fram på stigen att välja.
Första etappen: Kolla in, på femtusen meter ser landskapet ut som Mars. För övrigt orkade mina ben ta cirka tjugo steg åt gången i uppförsbacke. Sen var jag tvungen att flåsa ut, hämta andan och tänka på hur värt det var att befinna sig i ingenstans bland vulkaniska sanddynor och fluffiga moln.
Efter knappt två timmars vandring och över till andra sidan toppen skingrade sig molnen och landskapet bytte helt form. Sand blev gräsbeklädda bergsängar. Och vi fick sällskap av massor av söta lamas. Stigen är en gammal inka led, stenbelagd och stupsäkrad på en del ställen.
'
Dag två: Efter en väldigt kall natt vaknade vi upp i total dimma. Åt frukost, vaskade oss i en iskall flod, rullade ihop tält och sovsäck och detdär vanliga. Började dagen med utsikt över finfina gräsvidder och berg. Under natten hade vi sett stora eldar som glimmada längs bergsväggarna, lite läskigt då, men under morgonen en uppfriskande tanke om att vi skulle nå en civilisation för att kunna läska oss med någon varm dryck och en chokladbit.
Andra dagens vandring kantades av vackra stenhus, gula bergsblommor och en kiosk. I slutet av dagen hittade vi en kvinna som kunde bistå oss med varsin öl till mega överpris. Det betalades gladeligen, speciellt eftersom damen släpat ölen, glasflaskor, till ödemarken från La Paz. När vi var på plats var hon på väg faktiskt, till La Paz för att fira carneval och handla förnödenheter. Hon vandrade motsatt riktning mot oss, dvs två dagars uppförsbacke. I kjol, sandaletter, och hatt. Imponerande
Tredje dagen: Det kan inte vara mer än underbart att vakna upp till denna utsikt. Gröna berg så långt ögat kan nå och friskt och drickbart vatten i vattenfallen. Jag tror att vi såg två Kondorer också vilket gjorde mig oerhört exhalterad denna morgon. Efter någon timmes vandring skiftade naturen kraftigt från gräsmark med lite träd till djungel. Vi acklimatiserade oss snabbt. Regnrock på och av stup i kvarten och camoflagetävling på hög höjd.
'
Det var den fjärde dagen: som det blev ett litet snedsteg. Vi vaknade, som vanligt till en underbar utsikt, ganska sent om jag vill minnas rätt, käkade frukost och packade ihop våra saker. Glada och nyfikna på sista vandringsetappen. Enligt våra kartberäkningar antog vi att vi var ganska nära slutdestinatonen. Vi vandrade kanske i cirka en halvtimme då vi kom fram till en liten obebodd hussamling. Det fanns två skyltar och tre vägar i området runt husen. Vi följde skylten som inte pekade dit vi kom från, således den väg med skylt och inte den stig utan skylt.
Vad vet man egentligen om djungelvandringar? Ingenting! Vägen blev snart en stig, blev snart överväxt och mycket svårframkomlig. Det var ganska intressant att upptäcka att vi alla tre kämpade på denna dag, utan ett knyst eller klag, positiv anda vill jag lova, i mycket tät, stundtals rivig, ibland stiglös och myggtät djungel. Vi hade en pause där vi konstaterade att vi var hungriga, inte hade nått vatten och att det regnade men att vi och allt vi hade med oss ändå redan var genomsurt. Elände. Vi rökte en blöt ciggarett var och unnade oss en munfull cocablad. Vilka fyllde sitt syfte i denna dag av nöd och utmattning. Imotsatts till mina tidigare försök fungerade de alldeles utmärkt denna dag. Ingen tänkte mer på vatten och bröd förrän senare till kvällningen. Efter flera timmars framskövlande i djunglen och en klocka som tickade började mot kväll bestämde vi oss för att återvända till den "trygga hussamlingen" innan det blev natt. Även om det kändes som lite av ett nederlag, så hade vi iallafall sett vatten nära husen plus att det på något sätt kändes tryggare att återvända dit än att campa mitt i ingenstans, det gick nämligen inte att slå upp ett tält någonstans, då vartenda kvadratcentimeter var fylld av blad, gräs, lianer, träd och andra växter. Iallafall jag kände mig ytterst liten i denna situation.
Några timmar senare var vi tillbaka på ruta ett och slog läger. Sov i ganska blöta sovsäckar och i ett tält som grät in vatten så fort djungelhimlen bestämde sig för att vattna sina träd, vilket var typ en gång i timmen.
Dag fem: Inte så lyckliga vaknar vi upp som tre skrynkliga sviskon. Fuktigt. Utsikten kändes inte lika exhalterande som tidigare. Duggregn och omväxlande ösregn. Som tur var värmde våra nyinköpta alpackatröjor lite trots väta. Heil ull! Jag vandrade denna dag ikläd bikini, tjock stickad alpackatröja och kashmirsjal som fick fungera som kjol, tack Jens, mitt bästa köp på år o dar! Allt annat var dyngsurt och urkallt. Ytterligare tur var att hade vi mer mat än för tre dagar. Vi åt en gasolköks-brakfrukost för att senare upptäcka att vi var tjugo minuter från ett faktiskt bemannat campingställe som även kunde servera frukost. Vi köpte öl, cigg, choklad och tre bananer och fick veta att vi bara var två timmar från Chairo där vi kunde ta bussen tillbaks till civilisationen.
Lycka återigen! Alltsomallt, var hela upplevelsen fantastiskt underbar, även att vara halvvilsen och dyngsur i djunglen. Och hey, Enzo och Flurin, vi ses i Alperna i augusti :)
Fyra dagar i La Paz
Från Copacabana for Lauri vidare till Ecuador för att möta upp sin flickvän. Lite sorgligt men de kommer hit sen till Bolivia och vi kommer att åka till saltöknen, Salar de Uyuni ihop. Denna blivande återförening är en liten tröst i den eviga separationsångest man får stå ut med när man reser.
Jag hängde på Flurin till La Paz. Var inte så förtjust i idén från början, dels för att jag ville vidare till Sucre och komma igång med skolan och dels för att Flurin gärna ville bo på La Paz största party-hostel. Konstigt tänkte jag, han verkade inte vara typen som skulle välja ett MYCKET-alkohol-aktiviteter sju dagar i veckan hostel. Men han skulle möta en vän där samt skriva en artikel om stället och jag var i vilket fall tvungen att spendera en natt i La Paz för att kunna ta mig vidare, så jag hängde på.
Ja vad hände, en natt blev två blev tre, vi mötte upp med Enzo, Flurins tillika galna fransosvän, vandrade runt i stan, kollade in Witch market, inhandlade högkvalitativa alpacka jumpers och besökte Route 36, La Paz kända, ökända och galna ”dukanfåvadduvill” svartklubb. I den totala natten lovade jag haka på en vandring genom Yunka området. Vilket var en fantastiskt bra bortlovning. Som de två hardcore backpackers Enzo och Flurin är tänkte de inte delta i någon kostsam aktivitet med guide längs turiststråket utan planerade vandring läng en Inka led jag aldrig hört talas om. Oerhört intressant tyckte jag. Således lyckades vi efter två dagars festande, trötta och slitna, på knappa två eftermiddagar inhandla allt som behövdes för en tre dagars vandring. Tält, spritkök, gryta, liggunderlag och mat, samt en sovsäck till mig och en del sprit och när jag vände ryggen till kostsamma schweitziskaostar, allt för mycket mindre peng än för vilken endags turistattraktion som helst. Bra deal.
Läskigt, förtorkade men tursamma? lamafoster, huu
Cuzco till Titicaca, sjön som nästan är ett hav.
Dagarna efter att jag och Lauri besökt Machu Picchu hängde vi ut i Cuzco. En mycket vacker kolonialstad i sydöstra Peru. Couchsurfade två nätter och hostel-unnade oss två nätter. Lata dagar kan man säga, jag hade tänkt besöka en del textil-NGO’s men det orkade jag inte. Istället chillade vi, smälte upplevelserna från berget och lagade brakmiddagar på bästa råvarorna tillsammans med andra resande. Oh yes Lauri är kock till yrket, sweet.
Plaza de Mayo. Alla torg jag hitills varit på heter alla Plaza de Mayo. Lätt att komma ihåg var man varit då.
Cuzco ligger väldigt högt över havet, jag har flåsat runt denna staden i några dagar och fortfarande inte vant mig vid altituden. Litelite huvudvärk och det känns som jag har kondis som en 80-åring. Skulle man trottsa flåset infinner sig yrsel istället. Gäller att skynda långsamt här. Eller kan man prova att tugga lite på coca blad. jag var inte övertygad, mest bittert och konstigt att ha torra löv i munnen. En stor påse kostar cirka fyra kronor.
Jesus
Alberts lilla gröna hus, med det lilla tiniwiniköket
Alberts innergård, inte så spännande förutom utsikten då.
När vi vilat ut chartrade vi tjugo timmarsbussen till Bolivia. Resan gick bra trotts lite hasslande vid gränsen. Papper och stämplar och mera papper och köa, köa, köa, utan tak och det regnade såklart. Första stoppet i Bolivia var vid Titicacasjöns kuststad Copacabamba. Inte att förväxla med Brasiliens Copacabamba, alltså inga breda vita stränder och solbrända heta rumpor utan ganska medioker turistfälla. Men här har man fin utsikt över världens högst belägna sjö, Titicaca, och man kan ta båten till Isla del sol, en vacker ö i sjön som är så stor att det känns som om man är vid havet. På vägen över till ön träffade vi på Flurin, en förtjusande och galen schweitzare. Isla del sol bjöd på vackra vyer, härlig hiking och definitivt gott sällskap.
På stranden på Isla del sol bor argentinska kampare och grisar.
Isla del sols stolthet, solaltare från förr
En fåraherde av den yngre generationen som noga frågade ut oss om all mat vi hade med oss. Själv kunde han tänka dig att få allt vi ägde som innehöll minst 50% socker. Gottegris.Vi fick kela med hans får i utbyte. De var jättesöta och fluffiga.
currentVote
noRating
noWeight
Gryning i den förlorade staden
Gryning över Machu Picchu blir ett inlägg i tacksamhetens tecken. För efter detta besök är känslan total. Vill börja med att tacka Lauri som genom ett subtilt "du är en idiot om du åker förbi Machu Picchu" övertalade mig att besöka detta ett av världens "nya" underverk. En glims av den förlorade inka staden och jag är totalsåld, översteg mina förväntningar med Lama-längder. Oerhört tacksam att jag fått besöka denna gudomliga plats på peaken över Sacred valley.
Vill även tacka Johanna som med sina små dator/bildformattips har möjliggjort uppläggning av följande bilder. Internetuppkoppling i Bolivia suger, just sayin'. Kärlek!
Häftigaste stup-stigen nånsin. Kolla stupet!!!
Å tänk på dem som för >500 år sedan tyckte det var nödvändigt att
bygga en stig just här.
currentVote
noRating
noWeight
Längs kusten mot Nazca
Lima
Min enda egentliga plan i Peru var att besöka Nazca och se geoglyferna där. Nu kom det att bli mycket mer göra än så i Peru men mer om det senare. Först, efter att ha hängt i Lima i tre dagar begav jag mig mot Paracas med dessa fyra fina medresenärer. Efter Johannas visdomsord om att börja resan med att ta det lugnt i minst en vecka var Paracas enda alternativa chill-stranden på väg mot Nazca. Brände mig i solen första dagen så strandhänget blev mer kulinariska upplevelserhäng. Sen blev både jag och Lauri lite magsjuka av en inte så färsk chevice sen fanns det inte så mycket mer att göra i Paracas så vi åkte vidare till Nazca redan efter tre dagar.
Nazca var roligare, speciellt för mig som aldrig har varit i en riktig öken. Ja, det var megavarmt och sandigt. Om man inte vill spendera 100 dollar på att flyga över området kan man som vi, jag och Lauri, ekoturista genom att lifta sig runt till lite olika utkikstorn/berg från vilka man har utsikt över en del häftiga geoglyfer. Mäktigt.
Trädet
Ufo landningsbana
Dammar av mina blogg-skills och acklimatiserar mig till det goda livet
Haha, första försöket och både användarnamn och lösen var korrekt. Är det då det är dags att skaffa nytt lösenord, med tanke på att jag inte använt denna sida sen 2010, så ja, kanske det. Även om bloggen på någotvis antyder om att jag befinner mig i asien får den behålla sitt namn. Tror inte jag reder ut hur man ändrar namn ändå.
Efter ett dygns resande landade jag igår i Lima, tjugofem grader och sol, tack! Resan gick bra, var bara sen till två avgångar av tre. Råkade slumra till på Kastrup utanför gaten, tips ett: drick inte vin dagen innan flygresa, tips två: gå inte och lägg dig för sent. Som tur var vaknade jag av mitt namnutrop, "Annica Ekstrand" trotts att det var fel förnamn. Som en lejoninna, slumrandes men på sin vakt! Andra missen var i London, där får jag skylla på att jag hade för gott om väntetid. En timmes resa från Gatwick, där jag förövrigt sprang på Jesper, tokigt, till Heathrow. Väl på Heathrow var det fem timmar kvar tills jag kunde checka in min väska, gott om tid att sova och kolla på film utanför incheckningen. När jag väl checkat in kom jag på att jag glömt äta. Gick till en restaurang som tog ut överpris för undermålig mat och åt inte så god men dyr Koreansk nudelsoppa. Plötsligt hör jag mina bordsgrannar säga att klockan är tjugo över sex. Ohoho då vaknade jag verkligen till efter dagens slumrande dimma, 20 minuter tills planet avgår. Upp, betala, rusa ut, kolla gate och naturligtvis var min gate längst bort och vägen dit innefattade en transfer med tåg, nästan panik, men det gick bra, jag hann. Allt under kontroll. Det bästa med att vara sen till sin avgång är att det inte är någon kö, och på planet har alla redan kommit till ro, så det är bara att gå rakt på och sätta sig på sin plats. Väl på planet fick jag sitta brevid en tjock polsk pilot. Han jobbade för nått flygbolag som jag aldrig hört talas om, bolaget trafikerade sydamerikanska och afrikanska kontinenterna. Lite småprat senare tappade jag intresset för denna man som bara klankade ner på folk och länder i vilka han arbetade. När han dessutom liksom flödade ut över halva mitt säte och ställde en fråga hurvida inte svenska folket var rädda för att utplåna vår nationalitet och vita hud med tanke på hur många invandrare vi tog emot tappade jag helt intresset för småchattandet och bestämde mig för att sova hela vägen.
Efter lite tvistande med ett ton taxichafförer utanför Limas flygplats lyckades jag pruta en taxiresa direkt till mitt hostel för en billig peng. Trafiken i rusningstid påminner om Indiens trafikscen, filsystemet existerar inte och tutan är var chafförs bästa vän, kör gärna mot rött och snudda ofta din granne med backspeglen. Var framme här på hostlet två timmar senare och blev bjuden på frukost. Brödbulle med sylt och pulverkaffe, aaah välkommen till budgetlivet och de fria frukostarnas paradis. Jag åt och drack tacksamt. Eftersom jag inte hade tillgång till mitt rum förrän klockan ett och var relativt utvilad bestämde jag mig att genast ge mig ut på äventyr med en också helt nyanländ finsk medborgare som heter Lauri. Miraflores som statsdelen heter är väldigt lugn och vacker. Det finns en fantastisk gammal och jättestor Inka ruin mitt bland restauranger, marknader, affärer och hus, mäktigt. Efter lite ärenden var vi hungriga igen, brödbulle står man sig inte på. Så, gled in på första bästa chevice restaurang runt lunchtid och fick en fantastisk kulinarisk upplevelse. Ska äta chevice idag med, ny favorit. Miraflores ligger vid kusten så vi bestämde oss för att testa Lima beach. En stenig strand med fantastisk vy över stilla havet, klippiga öar och tusen surfare. Vattnet är klart och svalkande men man får vara beredd på att se väldigt lustig ut när man försöker komma i vattnet. Knytnävsstora, ganska hala stenar som rullar i vågorna vid vattengränsen underminerar ditt balanssinne och du påminner lite om en mix mellan valross och fyllegubbe vid ned och uppgång i vattnet. Fantastiskt underhållande. En liten men ödesdiger miss igår var att inte komma ihåg sätta på solkräm förrän jag anlände till stranden. Under den timmen det tog att gå dit från restaurangen brände solen mina stackars skandinavienbleka axlar och urringning till den grad att jag bestämt mig för att vara inomhus idag. Näsan klarade sig konstigt nog.
Således har jag legat på soffan hela dagen. Läst, internetat och kollat på spanskdubbad film. Har inte riktigt kunnat släppa tanken "jag borde" än. Men idag har varit ypperlig träning. PÖS på er. Nu ska jag gå och handla perfekt mogen avokado för en spottstyver. Hasta la vista.
I love Dalawella!!!
Kadawatha & faltstudier
Studiebesök
Vilken inspirerande dag! Idag har varit min första studiebesök-dag här i Sri Lanka. Emma, vår lärare som är här och hälsar på, har ordnat med ett studiebesök på svenskägda Tailor stores fabrik här på ön. Fabrikschefen kom och hämtade oss, Emma, Johanna och mig klockan elva i morse utanför vårt hus och vi fick skjuts tillbaka nu, klockan tolv på natten. Vilken fantastisk man. Bara erbjudandet med att komma och hämta oss kändes fantastiskt då vi som studenter inte har någonting att erbjuda utan snarare är tidstjuvar för hårt arbetande fabriksägare!! Först blev vi bjudna på lunch, god Sri Lanka buffé. På restaurangen pratade vi lite om andra fabriker som vi var intresserade av att besöka. Bland annat talade vi om en fabrik som Marks & Spencer har byggt på ön som är galet high-tech vad det gäller miljöaspekter och hållbar utveckling. Det visade sig att ett annat sällskap på restaurangen var från just den fabriken. Nalin (fabrikschefen) tyckte vi kunde presentera oss för dem och fråga om ett besök. Vi var välkomna redan klockan två. Nalin som inte hade något att hämta från ett besök på den fabriken, av konkurrensskäl fick han inte följa med in, skjutsade oss dit och lät oss göra ett besök där med på en dag som skulle vara tillägnad hans fabrik. M&S fabriken var en stor show-off. Vi gick runt lite på fabriksområdet kollade på solceller, regnvatten dräneringar och gräs på taket. Fick knappt komma in och titta på produktion. M&S underkläder. Fabriken tillhör ett stort företagskomplex (holding) som kallar sig MAS, Sri Lankas enda privatägda frizon. Här har alla företag skattelättnader. Fabriksområdet erbjuder sjukvård, shoppingmall, egen brandstation, friskvårdsanläggning, turistbostäder (som kostar mer per natt än en arbetares månadslön), restauranger, annat smått och gott samt arbetsbostäder till arbetarna. Lönen är ligger över lagstadgad minimilön, (5600) . Men under levnadslön som beräknas vara runt 11000-15000Rupies i månaden. På M&S high-tech sustainable factory tjänar man ca 8000Rupies i månaden, d.v.s 520 kr i månaden. Efter detta besök körde vi vidare till Tailor store fabriken. Fantastisk. Lätt den bästa fabriken jag sett, även om hela stället var en byggarbetsplats för tillfället. De höll på att bygga två extra våningar på fabriken. Dels för att slippa jobba nattskift dels för framtids expansion. Nalin verkar vara en riktig eldsjäl som både planerar arkitektur för nya huset, odlar orkideer att dekorera fabriken med och tar hand om fjärran studenter.
Efter fabriksbesöket visade Nalin oss sin grönsaksträdgård och sin fruktträdgård. Åhh vad man villa ha en trädgård i ett tropiskt klimat. Man kan odla allt! Vi blev inbjudna till middag i Nalins hus och fick vara med och laga maten. Daahl curry och coconut sambol. Underbart.
Turistfallorna Kandy och Nuwara Eliya
Hej och ha, jag o Johanna bestamde oss for att se nagot annat an de fyar vaggarna pa vart hotellrum.
Ak till Kandy fick vi hora. Det gjorde vi. Ganska trakigt. Kollade pa en turistig dans och forvantades besoka tempel. Vi besokte inte tempel. Istallet gick vi o drack Cylon te med var chaffor Nalin. Nasta dag korde vi till Nuwara Eliya en stad uppe i bergen. Underbart vackert och jakligt nice att andas lite sval och frisk luft som omvaxling. Var van Yogesh hade ordnat sa att hans van Bobby kom o motte upp oss vid postkontoret.
Trevligt med lite lokal guidning, aven om Bobbys engelska var mycket knapp sa funkade det fin, jag menar vi vandrade mest runt i stan och kollade pa hus, kyrkor, telemastar, forsaljare och tradgardar. Saa mycket trevligare an turist-Kandy!
Muy exotico dans och ga pa kol uppvisning i Kandy
Inte sa exotisk medelalders vasterlansk turist falla.
Colombo
Lanka touchdown
Joburg limited
Jag är en ganska dålig turist och det fanns igentligen bara en sak som jag hade bestämt på förväg att jag skulle göra i Sydafrika innan jag åkte dit. Det var att ta tåget från Capetown till Johannesburg. Därför bokade jag min Srilanka biljett från Joburg. Tur var det för annars hade jag nog inte kommit iväg för det var himla trevligt i Capetown. Nåväl, det var supersorgligt som vanligt att lämna alla vänner efter och bege sig vidare men jag köpte tillslut en biljett, Kent insisterade på 1:a klass så så fick det bli. 1 klass innebar 300 kr fattigare och delad kupe med 1-3 andra, en bra deal.
Tågfärden tog 30 timmar....ca 100 mil, tror jag, det gick inte snabbt iallafall. Desto mer tid att titta på de underbara vyerna som sniglade sig förbi. Tågresan var lika bra som jag hade föreställt mig. Jag fick dela kupe med Miriam, en galen muslimsk granny som var på väg för att besöka sitt barnbarn på koranskola i Joburg. Miriam hade bara varit utanför Capetown en gång i sitt liv, på 80 talet då hon vart i Mekka, nu åkte hon på överraskningsvisit till storstaden alldeles själv. Vi hade väldigt roligt. Åt hemmabakade kakor, drack kaffe, pratade om livet, tjuvrökte i kupen, vinkade på människor på perongen, Miriam räckte även finger och skrek tjuv på african till folk hon tyckte såg ut som gangsters, vilket var alla under 30 med keps eller baggy jeans. Sen lovade hon att lära sig hålla mun innan vi kom fram till Joburg. "otherwise my big mouth will get me into trouble" sa hon.
Miriam la sig tidigt så jag gick till restaurangvagnen för att ta mig ett kvällsglas vin. Slutade med att jag drack öl tillsammans med en tjej som jag pratat lite med på perongen i Capetown. Hon hette Helen och hade varit på affärs resa i Cape. Var nu på väg hem till Joburg. Jag och Helen satt uppe flera timmar och pratade om allt mellan himmel och jord, hängde lite med de andra i vagnen, 2 pensionerade lärarinnor på semester, folk på affärsresor och familjevisit resor. Alla var mycket vänliga och det var skön avslappnad stämning hela resan. Har nog aldrig hört så många livshistorier och skrönor på så komprimerad tid förut. Härligt.
Kl 4 vaknade jag av lysrörsljus i ögat. Då var det dags för Miriams morgon bön. Hörde bara massa mummel och vände mig om för att somna om. Det kändes på nåttvis tryggt ändå att veta att en liten bön sändes iväg var tredje timme. Miriam försäkrade att jag var inkluderad i bönerna om att Allah skulle vaka över oss under resan och ta oss fram välbehållna till Joburg. Kl 7 väcktes jag igen av en stor puss på munnen. Dags att gå upp tyckte Miriam som var trött på att vara vaken själv. Du har sovit jättelänge! Ja vad ska man göra, fick vakna till och låta mig bjudas på bullfrukost. Andra dagen följdes av lite plugg på tåget, försening på fem timmar och tåg rån. Ja det var inte så vildawestern som det låter men spännande. Tåget stannade var halvtimme för att vänta in rätt signal. Därför var vi kraftigt försenade denna resa. I vilket fall, när vi började närma oss Johannesburg och det kom flera hus utmed rälsen började också flera ögon med nyfikenhet observera tåget. Miriam sa att de var tjuvar som ville ont. Jag tog henne inte på orden precis men det visade sig att hon var ganska nära sanningen. Vid ett stopp vid en stor kåkstad utanför Joburg rusade massa folk mot tåget. Tågvakterna som var obeväpnade gömde sig snabbt inne i nån kupé. Vi nyfikna turister och lokalbefolkning hängde ut genom rutorna och kollade in vad som pågick. Tjuvarna öppnade alla luckor de kunde hitta på tåget och stal vad de kom åt. Lite bagage och ett stort extra tågbatteri släpade de ut. De skulle lätt ha kunnat hoppa på tåget och roffat men det gjorde de inte som tur var. Mirjam räckte finger och skrek tjuvar på african, den här gången var det befogat.
Kent hade fixat så att jag kunde bo hemma hos en av hans vänner i Joburg. Q. Helen som jag träffat på tåget skjutsa mig dit (lovade även att fixa skjuts till flygplatsen på lördagen). Jag hade ju varken telefon eller karta eller bokat taxi eller nått. Det var tänkt att vi skulle komma fram vid tre på eftermiddagen men eftersom tåget var så försenat var vi inte framme förrän halv nio på kvällen. Och jag säger, det hade inte varit kul att komma fram själv vid den tiden utan att veta vart man skulle ta vägen. Så jag var väldigt tacksam för skjuts.
Q verkade vara en jätte söt tjej. Tyvärr hade hennes pappa gått bort några dagar tidigare så hon skulle åka till sin hemstad redan nästa tidigt morgon. Hon hade inte velat säga något varken till mig eller Kent för det gick väldigt bra att jag bodde i hennes rum i vilket fall och Q hade inte velat oroa oss. Jag säger det, vilka gästfria människor. Det innebar dock att jag blev själv i Joburg. Jaja tänkte jag, jag kollar väl runt i stan lite i två dagar. Nästa dag var jag ute i kvarteret. Såg inga bussar, inga taxibilar inget sätt att ta sig runt själv. Vandrade runt så mycket jag kunde men blev tillslut trött och var tvungen att gå hem innan det blev mörkt. Käkade lite o kollade på film. Kändes lite ensamt fredag kväll.
Nästa dag vaknade jag ganska tidigt. Låg i sängen, läste och tyckte det var tråkigt att jag inte skulle få se mer av Johannesburg. Då ringde det på dörren. Jag öppnade och där stod en väldans söt rastaman, han sa att han hette Mike och var Helens vän och undrade om jag ville följa med och grilla. Vilken överraskning. Helen tyckte med att det var tråkigt att jag inte skulle få se mer av Joburg så hon bestämde sig för att ta mig med på lite sightseeing runt stan och sen ut på landet och grilla. Det var jäkligt gott med grillat får jag säga. Och supernice att få komma ut på landet, känna gräs under foten och frisk luft i lungan. En fantastisk dag att avsluta min Sydafrika vistelse med. Tack Helen o Mike:)
