Snuvad på mobilen
Måste dela med mig av en av de intressantaste dagarna i Cape Town. Det var en måndag. Robert hade åkt till flygplasen vid sex på kvällen och jag gick på min cyber kurs session vid samma tid. Kent rullade iväg till en vän. Efter min lektion sms:ade jag Kent o frågade om han ville hänga med på en happy hour drink på stammishaket. Det ville han inte men skulle ringa mig när han åkte från sin vän och kolla om jag var kvar ute. Jag drack min drink och gick sen hem. Lyssnade på musik och slappade lite hemma, det kändes ensamt när varken Rob eller Kent var där. Efter några timmar och Kent fortfarande inte hört av sig bestämde jag mig för att gå ut och dricka ett glas vin innan det var sängdags. Som vanligt korsade tanken "om det var klokt att gå ut själv på kvällen" min hjärna. Jag bestämde mig för att inte vara en fånge i mitt hem. Jag tog 130 Rand (130 kr) och min telefon slog igen dörren och låste.
Gick sedan med bestämda steg mot macken för att köpa cigaretter. När jag var på väg från macken blev jag upptäckt av två gatubarn. Det styrde genast mot mig. När de kom närmare tyckte jag mig känna igen den mindre utav dem. Det var samma lille kille som visat kniven för mig då den första gången jag gick runt i kvarteret. Jag uppskattade att han var omkring nio tio år och såg väldigt drogad ut. Han sa ingenting, istället var det hans äldre vän som skötte snacket. De ville ha pengar. Jag ger av princip inte pengar till gatubarn, speciellt inte drogade. Efter frågan om pengar kommer -vi ska ha det till mat. Vill man fortfarande inte ge pengar brukade barnen här fråga om man kunde följa med till affären och köpa mat till dom. Detta visste jag och eftersom jag var precis utanför macken sa jag direkt. Nej, jag tänker inte ge er några pengar men jag kan köpa lite mat till er om ni är hungriga. Det var de sa de så vi gick tillbaka till macken. De ville ha flingor, mjölk och socker, sen la jag till lite frukt för vitaminer och närng. Framme för att betala la de upp ljus också, att värma sig med. Summan blev över hundra rand, vilket var allt jag hade på mig. Ni får ta bort ljusen sa jag. Det blev lite dividerande om vad de skulle lämna och behålla och jag fick promt på peka att jag ville ha lite rand över för mitt besök på stan. Tillslut blev summan 60 rand och jag hade 40 kvar på fickan. Väl ute ur butiken blev det lite tjat om mina 40 rand. Vi kunde gå till ett annat ställe där det var billigare och köpa fler ljus osv. Jag försökte vänligt men bestämt förklara att jag inte hade tid, att jag skulle möta upp min vän, att jag gärna behöll mina sista slantar själv och att jag inte kunde bidra med mer just idag. Tillslut respekterade de det. De sa tack och påminde mig om att jag inte borde gå ute i Cape Town själv om kvällen.
Jag gick vidare till en bar och beställde in ett glas vin. Satte mig på uteserveringen för att kolla på nattlivet men mest tänkte jag på hur hemskt det måste vara att vara barn och inte ha ett hem. Det var ganska mycket folk ute för att vara måndag. Klockan var runt elva. Under tiden jag satt där kom jag att tänka på att det kanske inte var så gat-smart att sitta på uteserveringen mitt i natten och utstråla "jag är alldeles själv och har inga vänner" Jag hade nästan druckit upp mitt vin. Tog fram telefonen ur fickan för att skicka ett sms till Kent och kolla om han kunde möta upp mig så vi kunde ha sällskap tillbaka hem. Tjoff sa det, jag satt med telefonen i knät och plötsligt kom det en hand bakifrån som slet telefonen ur mina händer. För en sekund trodde jag det var Kent som skulle skämta men när jag vände mig om såg jag en kille springa bortåt och försvinna in på en tvärgata. Jaha täkte jag, det var den telefonen. Nästan direkt efter kommer det fram en stor kille och säger.
-Oj jag såg att din telefon blev stulen. Ge mig 50 rand så hämtar jag den till dig.
Jag förklarade att jag inte var dum i huvudet och att jag dessutom inte hade några pengar. Nu blev det med ens lite obehagligt. Förstod att dessa killarna antagligen sett att jag hade en telefon och bara väntat på att ta den, det vill säga att de också visste att jag var själv och inte hade några vänner. Och nu kunde jag inte ringa min enda vän heller. Funderade på att ta en taxi, men var uppriktigt sagt lite förvirrad och visste inte hur jag på smidigast sätt skulle avlägsna mig från platsen obemärkt. Tänkte att ta en taxi själv kanske inte heller var det bästa alternativet. Bestämde mig för att dricka upp mitt vin och fundera lite på saken. Efter ett tag försvann telefonåterförsäljaren och jag tog snabbt tillfället iakt att börja gå hemåt. Jag går på ljusa gator där det går andra tänkte jag.
Jag han gå femtio meter innan den galna telefonåterförsäljaren kom ikapp. Han undrade varför jag inte var upprörd över min telefon och varför jag inte ville betala för att få den tillbaka. Jag sa att jag gärna hade betalt om han hämtat telefonen först och om jag hade haft några pengar. Han fortsatte argumentera med att jag skulle ge honom lite pengar nu o sen lite när han kom tillbaka med telefonen. Det kändes sjukt att han ens försökte förhandla med mig vad det skulle kosta mig att köpa tillbaka MIN telefon. Kollade upp mot gatan jag skulle gå, den såg ganska öde ut. Jag får gå tillbaka till nån annan bar och vänta ut läget tänkte jag. När jag står och försöker tänka ut en bra reträtt och telefonåterförsäljaren försöker övertyga mig med den ena brilljanta betalningsplanen efter den andra dyker plötsligt den äldre av killarna som jag köpe mat till tidigare, upp. Han ser mig och kommer fram och frågar vad som står på. De har tagit min telefon säger jag, och nu vill de sälja tillbaka den till mig.
Den kommer du inte se nått mer säger killen. Var ska du nu? Jag sa ju åt dig att du inte borde gå ute själv. Om du ska hemåt kan jag gå på andra sidan gatan och kolla så det inte händer något. Jag gjorde ett snabbt överslag av mina alternativ och kom fram till att det erbjudandet antagligen var det bästa. Även om det inte var ypperligt att lämna en ensam situation med en främling för att slå följe med en annan främling ensam hem. Gatukillen var iallafall några storlekar mindere än telefonåterförsäljaren och det var mindre än tio minuter hem. Vi gick.
Gatukillen hette Muhammed. Det var första gången han pratade med en turist, de brukar inte prata med oss sa han och syftade på hemlösa. Muhammed var 22 år, han såg ut som 17, hade inga framtänder och verkade skämmas oerhört för att jag behövt uppleva en telefon-ryckning i hans hemstad. Muhammed följde mig ända hem. Han gick på en sida gatan och jag på andra. När vi kom hem gav jag honom lite mer mat. Han bad om ett par nya skor, de slitna sandaler han hade hade verkligen gjort sitt det höll jag med om. Jag har inte några skor till övers sa jag, dessutom har jag storlek 38 dom hade inte passat sa jag. Inte så viktigt tyckte han, att dom passade alltså. Vi pratade ganska länge där utanför huset. Det var väldigt trevligt samtal. Bland annat berättade han om två svenskor, vänninor, som jobbat i ett soppkök som delar ut mat till hemlösa. De två vänninorna hade blivit kära i varsin av två bröder som levde på gatan. Nu var dom lyckligt kära och hade flyttat till Sverige. Jag fick en present som tack för maten, ett lejon i trä som saknade några ben sen sa Muhammed att han inte skulle störa mer utan låta mig gå och sova. Vi sa hejdå, han gick nerför gatan och jag gick in i mitt trygga hem igen.
Det kändes underbart. Jag var inte alls ledsen över min telefon. Istället var jag upprymd över utslaget av kvällen. Jag hade lärt mig två läxor i gat-smarthet level 2.
1. Sitt inte på uteservering på natten själv. Bättre att sitta inne eller ovanför gatuplan om du vill sitta ute.
2. Det räcker inte med att ha koll på telefonen - använd den helst inte in public.
Och den bästa läxan, visa respekt och vänlighet mot andra så kommer det tillbaka förr eller senare. Till dig eller till någon annan. Och jag är säker på att Mohammed kände lika, han var glad att han kunde erbjuda en tjänst tillbaka till en medmänniska.
Gick sedan med bestämda steg mot macken för att köpa cigaretter. När jag var på väg från macken blev jag upptäckt av två gatubarn. Det styrde genast mot mig. När de kom närmare tyckte jag mig känna igen den mindre utav dem. Det var samma lille kille som visat kniven för mig då den första gången jag gick runt i kvarteret. Jag uppskattade att han var omkring nio tio år och såg väldigt drogad ut. Han sa ingenting, istället var det hans äldre vän som skötte snacket. De ville ha pengar. Jag ger av princip inte pengar till gatubarn, speciellt inte drogade. Efter frågan om pengar kommer -vi ska ha det till mat. Vill man fortfarande inte ge pengar brukade barnen här fråga om man kunde följa med till affären och köpa mat till dom. Detta visste jag och eftersom jag var precis utanför macken sa jag direkt. Nej, jag tänker inte ge er några pengar men jag kan köpa lite mat till er om ni är hungriga. Det var de sa de så vi gick tillbaka till macken. De ville ha flingor, mjölk och socker, sen la jag till lite frukt för vitaminer och närng. Framme för att betala la de upp ljus också, att värma sig med. Summan blev över hundra rand, vilket var allt jag hade på mig. Ni får ta bort ljusen sa jag. Det blev lite dividerande om vad de skulle lämna och behålla och jag fick promt på peka att jag ville ha lite rand över för mitt besök på stan. Tillslut blev summan 60 rand och jag hade 40 kvar på fickan. Väl ute ur butiken blev det lite tjat om mina 40 rand. Vi kunde gå till ett annat ställe där det var billigare och köpa fler ljus osv. Jag försökte vänligt men bestämt förklara att jag inte hade tid, att jag skulle möta upp min vän, att jag gärna behöll mina sista slantar själv och att jag inte kunde bidra med mer just idag. Tillslut respekterade de det. De sa tack och påminde mig om att jag inte borde gå ute i Cape Town själv om kvällen.
Jag gick vidare till en bar och beställde in ett glas vin. Satte mig på uteserveringen för att kolla på nattlivet men mest tänkte jag på hur hemskt det måste vara att vara barn och inte ha ett hem. Det var ganska mycket folk ute för att vara måndag. Klockan var runt elva. Under tiden jag satt där kom jag att tänka på att det kanske inte var så gat-smart att sitta på uteserveringen mitt i natten och utstråla "jag är alldeles själv och har inga vänner" Jag hade nästan druckit upp mitt vin. Tog fram telefonen ur fickan för att skicka ett sms till Kent och kolla om han kunde möta upp mig så vi kunde ha sällskap tillbaka hem. Tjoff sa det, jag satt med telefonen i knät och plötsligt kom det en hand bakifrån som slet telefonen ur mina händer. För en sekund trodde jag det var Kent som skulle skämta men när jag vände mig om såg jag en kille springa bortåt och försvinna in på en tvärgata. Jaha täkte jag, det var den telefonen. Nästan direkt efter kommer det fram en stor kille och säger.
-Oj jag såg att din telefon blev stulen. Ge mig 50 rand så hämtar jag den till dig.
Jag förklarade att jag inte var dum i huvudet och att jag dessutom inte hade några pengar. Nu blev det med ens lite obehagligt. Förstod att dessa killarna antagligen sett att jag hade en telefon och bara väntat på att ta den, det vill säga att de också visste att jag var själv och inte hade några vänner. Och nu kunde jag inte ringa min enda vän heller. Funderade på att ta en taxi, men var uppriktigt sagt lite förvirrad och visste inte hur jag på smidigast sätt skulle avlägsna mig från platsen obemärkt. Tänkte att ta en taxi själv kanske inte heller var det bästa alternativet. Bestämde mig för att dricka upp mitt vin och fundera lite på saken. Efter ett tag försvann telefonåterförsäljaren och jag tog snabbt tillfället iakt att börja gå hemåt. Jag går på ljusa gator där det går andra tänkte jag.
Jag han gå femtio meter innan den galna telefonåterförsäljaren kom ikapp. Han undrade varför jag inte var upprörd över min telefon och varför jag inte ville betala för att få den tillbaka. Jag sa att jag gärna hade betalt om han hämtat telefonen först och om jag hade haft några pengar. Han fortsatte argumentera med att jag skulle ge honom lite pengar nu o sen lite när han kom tillbaka med telefonen. Det kändes sjukt att han ens försökte förhandla med mig vad det skulle kosta mig att köpa tillbaka MIN telefon. Kollade upp mot gatan jag skulle gå, den såg ganska öde ut. Jag får gå tillbaka till nån annan bar och vänta ut läget tänkte jag. När jag står och försöker tänka ut en bra reträtt och telefonåterförsäljaren försöker övertyga mig med den ena brilljanta betalningsplanen efter den andra dyker plötsligt den äldre av killarna som jag köpe mat till tidigare, upp. Han ser mig och kommer fram och frågar vad som står på. De har tagit min telefon säger jag, och nu vill de sälja tillbaka den till mig.
Den kommer du inte se nått mer säger killen. Var ska du nu? Jag sa ju åt dig att du inte borde gå ute själv. Om du ska hemåt kan jag gå på andra sidan gatan och kolla så det inte händer något. Jag gjorde ett snabbt överslag av mina alternativ och kom fram till att det erbjudandet antagligen var det bästa. Även om det inte var ypperligt att lämna en ensam situation med en främling för att slå följe med en annan främling ensam hem. Gatukillen var iallafall några storlekar mindere än telefonåterförsäljaren och det var mindre än tio minuter hem. Vi gick.
Gatukillen hette Muhammed. Det var första gången han pratade med en turist, de brukar inte prata med oss sa han och syftade på hemlösa. Muhammed var 22 år, han såg ut som 17, hade inga framtänder och verkade skämmas oerhört för att jag behövt uppleva en telefon-ryckning i hans hemstad. Muhammed följde mig ända hem. Han gick på en sida gatan och jag på andra. När vi kom hem gav jag honom lite mer mat. Han bad om ett par nya skor, de slitna sandaler han hade hade verkligen gjort sitt det höll jag med om. Jag har inte några skor till övers sa jag, dessutom har jag storlek 38 dom hade inte passat sa jag. Inte så viktigt tyckte han, att dom passade alltså. Vi pratade ganska länge där utanför huset. Det var väldigt trevligt samtal. Bland annat berättade han om två svenskor, vänninor, som jobbat i ett soppkök som delar ut mat till hemlösa. De två vänninorna hade blivit kära i varsin av två bröder som levde på gatan. Nu var dom lyckligt kära och hade flyttat till Sverige. Jag fick en present som tack för maten, ett lejon i trä som saknade några ben sen sa Muhammed att han inte skulle störa mer utan låta mig gå och sova. Vi sa hejdå, han gick nerför gatan och jag gick in i mitt trygga hem igen.
Det kändes underbart. Jag var inte alls ledsen över min telefon. Istället var jag upprymd över utslaget av kvällen. Jag hade lärt mig två läxor i gat-smarthet level 2.
1. Sitt inte på uteservering på natten själv. Bättre att sitta inne eller ovanför gatuplan om du vill sitta ute.
2. Det räcker inte med att ha koll på telefonen - använd den helst inte in public.
Och den bästa läxan, visa respekt och vänlighet mot andra så kommer det tillbaka förr eller senare. Till dig eller till någon annan. Och jag är säker på att Mohammed kände lika, han var glad att han kunde erbjuda en tjänst tillbaka till en medmänniska.
Kommentarer
Postat av: lillebror
hört talas om något som kallas karma? hehe :P kram
Trackback
