Asiajaunthaunt -

Förälskad och förlorad i Anderna

2015 kommer med all säkerhet bli ett helt underbart år, och ribban ligger högt efter denna vandring. FANTASTISK natur och ypperligt sällskap. Jag visste redan att jag var förälskad i Anderna men efter dessa följande dagar är jag där på riktigt. Det var tänkt att bli en tre dagars hike genom Yungas området men långsam start, lunkande och villostråk höll oss kvar i ödemarken för fem dagar.

Det blev en sen eftermiddagsstart på vandringen. Efter att ha inhandlat de sista nödvändigheterna i La Paz tog jag, Enzo och Flurin bussen en halvtimme ut ur stan och hoppade av vid början av leden. Där fanns en liten hydda där vi fick en, skulle det visa sig, bristfällig karta. I hyddan registrerade vi våra namn och passnummer i en bok. Fem andra vandrare var registrerade under 2015’s hittills passerade sex veckor. Vi skulle vandra från femtusen meters höjd ner till ettusentvåhundra meter. Ett biotopskifte som heter duga.

Kartan: ovan ses en tredjedel av den regnskadade och sämsta kartan någonsin. Snälla, håll dig till den rödmarkerade stigen och lita inte på några utmärkta förnödenheter! Visst det fanns "campingställen" längs vägen, och ja runt utmärkta "tallrik och bestick" kunde man ta fram sitt gaskök och laga mat. Men varken ortsnamnen eller broar stämde så väl överrens med kartan, den lilla bebyggelse som fanns längs vägen var ganska öde, så vi var lite förvirrade om vår position mest hela tiden. Nåväl, förutom ett litet missöde, precis i början av vandringen, med att vandra västerut en halvtimme istället för österut, fanns det de första två dagarna inte så många andra vägar än rakt fram på stigen att välja.

Första etappen: Kolla in, på femtusen meter ser landskapet ut som Mars. För övrigt orkade mina ben ta cirka tjugo steg åt gången i uppförsbacke. Sen var jag tvungen att flåsa ut, hämta andan och tänka på hur värt det var att befinna sig i ingenstans bland vulkaniska sanddynor och fluffiga moln.

Efter knappt två timmars vandring och över till andra sidan toppen skingrade sig molnen och landskapet bytte helt form. Sand blev gräsbeklädda bergsängar. Och vi fick sällskap av massor av söta lamas. Stigen är en gammal inka led, stenbelagd och stupsäkrad på en del ställen.

Dag två: Efter en väldigt kall natt vaknade vi upp i total dimma. Åt frukost, vaskade oss i en iskall flod, rullade ihop tält och sovsäck och detdär vanliga. Började dagen med utsikt över finfina gräsvidder och berg. Under natten hade vi sett stora eldar som glimmada längs bergsväggarna, lite läskigt då, men under morgonen en uppfriskande tanke om att vi skulle nå en civilisation för att kunna läska oss med någon varm dryck och en chokladbit.

Andra dagens vandring kantades av vackra stenhus, gula bergsblommor och en kiosk. I slutet av dagen hittade vi en kvinna som kunde bistå oss med varsin öl till mega överpris. Det betalades gladeligen, speciellt eftersom damen släpat ölen, glasflaskor, till ödemarken från La Paz. När vi var på plats var hon på väg faktiskt, till La Paz för att fira carneval och handla förnödenheter. Hon vandrade motsatt riktning mot oss, dvs två dagars uppförsbacke. I kjol, sandaletter, och hatt. Imponerande

Järnladyn

Tredje dagen: Det kan inte vara mer än underbart att vakna upp till denna utsikt. Gröna berg så långt ögat kan nå och friskt och drickbart vatten i vattenfallen. Jag tror att vi såg två Kondorer också vilket gjorde mig oerhört exhalterad denna morgon. Efter någon timmes vandring skiftade naturen kraftigt från gräsmark med lite träd till djungel. Vi acklimatiserade oss snabbt. Regnrock på och av stup i kvarten och camoflagetävling på hög höjd.

Det var den fjärde dagen: som det blev ett litet snedsteg. Vi vaknade, som vanligt till en underbar utsikt, ganska sent om jag vill minnas rätt, käkade frukost och packade ihop våra saker. Glada och nyfikna på sista vandringsetappen. Enligt våra kartberäkningar antog vi att vi var ganska nära slutdestinatonen. Vi vandrade kanske i cirka en halvtimme då vi kom fram till en liten obebodd hussamling. Det fanns två skyltar och tre vägar i området runt husen. Vi följde skylten som inte pekade dit vi kom från, således den väg med skylt och inte den stig utan skylt.

Vad vet man egentligen om djungelvandringar? Ingenting! Vägen blev snart en stig, blev snart överväxt och mycket svårframkomlig. Det var ganska intressant att upptäcka att vi alla tre kämpade på denna dag, utan ett knyst eller klag, positiv anda vill jag lova, i mycket tät, stundtals rivig, ibland stiglös och myggtät djungel. Vi hade en pause där vi konstaterade att vi var hungriga, inte hade nått vatten och att det regnade men att vi och allt vi hade med oss ändå redan var genomsurt. Elände. Vi rökte en blöt ciggarett var och unnade oss en munfull cocablad. Vilka fyllde sitt syfte i denna dag av nöd och utmattning. Imotsatts till mina tidigare försök fungerade de alldeles utmärkt denna dag. Ingen tänkte mer på vatten och bröd förrän senare till kvällningen. Efter flera timmars framskövlande i djunglen och en klocka som tickade började mot kväll bestämde vi oss för att återvända till den "trygga hussamlingen" innan det blev natt. Även om det kändes som lite av ett nederlag, så hade vi iallafall sett vatten nära husen plus att det på något sätt kändes tryggare att återvända dit än att campa mitt i ingenstans, det gick nämligen inte att slå upp ett tält någonstans, då vartenda kvadratcentimeter var fylld av blad, gräs, lianer, träd och andra växter. Iallafall jag kände mig ytterst liten i denna situation.

Några timmar senare var vi tillbaka på ruta ett och slog läger. Sov i ganska blöta sovsäckar och i ett tält som grät in vatten så fort djungelhimlen bestämde sig för att vattna sina träd, vilket var typ en gång i timmen.

Dag fem: Inte så lyckliga vaknar vi upp som tre skrynkliga sviskon. Fuktigt. Utsikten kändes inte lika exhalterande som tidigare. Duggregn och omväxlande ösregn. Som tur var värmde våra nyinköpta alpackatröjor lite trots väta. Heil ull! Jag vandrade denna dag ikläd bikini, tjock stickad alpackatröja och kashmirsjal som fick fungera som kjol, tack Jens, mitt bästa köp på år o dar! Allt annat var dyngsurt och urkallt. Ytterligare tur var att hade vi mer mat än för tre dagar. Vi åt en gasolköks-brakfrukost för att senare upptäcka att vi var tjugo minuter från ett faktiskt bemannat campingställe som även kunde servera frukost. Vi köpte öl, cigg, choklad och tre bananer och fick veta att vi bara var två timmar från Chairo där vi kunde ta bussen tillbaks till civilisationen.

Lycka återigen! Alltsomallt, var hela upplevelsen fantastiskt underbar, även att vara halvvilsen och dyngsur i djunglen. Och hey, Enzo och Flurin, vi ses i Alperna i augusti :)

2015-03-07 @ 09:53:27 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Britt-Marie

Vilken upplevelse och vilka vackra bilder. Tack för att vi får ta del av detta.

2015-03-07 @ 10:33:03

Trackback